Karatens historia
Tidig historia - Bodidharma
Idag associerar de flesta karate med Japan men dess ursprung går att spåra ända till Kina, och ännu längre till Indien. Enligt legenden skapades karatens förlaga av den indiske buddhistmunken Bodidharma, som på 500-talet e.Kr. vandrade till Kina för att sprida sin religion. Bodidharma, känd som Ta Mo på kinesiska och Daruma på japanska, anlände till Kina cirka år 520 e.Kr. och spred läran om zen-buddhismen. Genom samtal med kejsar Wu lade han grunden för den zen-buddhistiska metoden att uppnå inre frid.
Bodidharma slog sig ner vid Shaolin-klostret och insåg där att munkarna behövde stärka både kropp och själ för att kunna ta till sig lärorna. Som ett komplement till den mentala träningen utvecklade Bodidharma fysiska övningar som kallades ”Shih pa lo han sho” (de arton händerna av Lo-han). Dessa övningar lade grunden för det som idag kallas för Kung-Fu och syftade till att förena sinne och kropp.
Bodidharma, som tillhörde krigarkasten i Indien, tros även ha inkorporerat delar av den indiska knytnäveskonsten Vajramushti i övningarna. Han undervisade munkarna i tekniker som skulle utveckla deras inre energi, kallad prana på sanskrit, chi på kinesiska och ki på japanska. Inom karate benämns detta som kime. Dessa övningar dokumenterades i två skrifter: Hsi Sui Chin och I-ching-ching, även om den senare troligen är en senare förfalskning.
Efter Bodidharmas död spreds hans elever för att föra vidare lärorna, men mycket av stridskonsten föll i glömska. Cirka 700 år senare återupptäckte den unge buddhistmunken Chueh Yuan teknikerna och vidareutvecklade dem från 18 till 72 handtekniker. Tillsammans med två andra mästare skapade han 170 tekniker fördelade i fem mönster: draken, tigern, leoparden, ormen och tranan. Dessa mönster är grunden till det som i karate kallas för kata – förutbestämda rörelseformer i syfte att träna fysik och fokus.
Träblockstryck av Bodhidarma från 1887
Karatens utveckling på Okinawa
Okinawa, huvudön i Ryukyu-ögruppen, var en viktig mötesplats för olika kulturer, vilket även påverkade utvecklingen av kampkonster. Under T’ang-dynastin (618–906 e.Kr.) tros kinesiska kung-fu-liknande stridskonster ha kommit till Okinawa.
På 1300-talet stärktes kontakten med Kina när Okinawas kung Satto allierade sig med Ming-kejsaren, vilket ledde till ökat kulturellt utbyte. De kinesiska invandrarna, ofta kallade ”de 36 familjerna”, tog med sig sina stridskonster och påverkade den lokala kampformen Tode (som betyder ”handen från Kina”).
Under 1600-talet, efter att Satsuma-klanen erövrat Okinawa 1609 på Tokugawa-shogunatets vägnar, förbjöds innehav och användning av vapen. Detta tvingade befolkningen att utveckla vapenlösa stridskonster i hemlighet. Resultatet blev en blandning av lokala tekniker och kinesisk kung-fu, vilket vidareutvecklades under flera hundra år till det som vi känner igen som karate. Kampformen kallades länge kort och gott för ”Te” (hand) och organiserades i tre huvudskolor namngivna efter städer på Okinawa:
Shuri-te
Naha-te
Tomari-te
Shotokan, som vi fokuserar på, har sina rötter i Shuri-te och kännetecknas av kraftfulla, raka tekniker och stabila ställningar.
Gichin Funakoshi - den moderna karatens fader
Gichin Funakoshi föddes i en samurajfamilj på Okinawa 1868 och tränades i karate under två av öns mästare, Azato och Itosu. Han reste till de japanska huvudöarna som utvalt ombud för att demonstrera Okinawas kampkonster 1917, troligtvis på grund av att Funakoshi var lärare till yrket och därför hade hög status i det japanska samhället. Funakoshi imponerade på den japanska publiken och han ombads stanna i Japan för att undervisa karate på universitetet, bland annat av judons grundare Jigoro Kano. För att göra karaten mer tillgänglig för den japanska befolkningen anpassade Funakoshi stridskonsten och betonade de filosofiska aspekterna för att den skulle passa in bland de etablerade Budo-konsterna. Han ändrade också stridskonstens namn till Karate (tom hand) för att markera att man fokuserade på obeväpnad strid.
Funakoshi kallas ofta för "den moderna karatens fader", men det var inte förrän 1936 som han fick sin egen dojo på det japanska fastlandet. Innan dess hade hans undervisning skett på olika universitet. Våren 1936 öppnades Shotokan Dojo i Tokyo, namngiven efter Funakoshis pseudonym ”Shoto”, vilket betyder ”vågorna av tallskog”. Till sin hjälp hade han några av sina mest lovande elever, däribland sonen Yoshitaka (även känd som Gigo), som i sin tur introducerade många reformer i Shotokan-karaten. Däribland de långa ställningarna, dynamiska blockeringarna i hamni-kamae och flertalet kraftfulla tekniker. Yoshitaka avled dock i tuberkulos bara några år efter att Shotokan Dojo förstörts under en bombräd 1945.
Masatoshi Nakayama och Gichin Funakoshi
JKA bildas
1949 grundade Gichin Funakoshi, tillsammans med sin elev Masatoshi Nakayama, organisationen JKA (Japan Karate Association). JKA blev en viktig drivkraft för spridningen och systematiseringen av karate i Japan och senare globalt. Både Funakoshi och Nakayama skrev flertalet böcker som idag betraktas som grundpelare för Shotokan-karaten. Bland de mer kända titlarna är Funakoshis Karate-Do Kyohan och Nakayamas serie Best Karate.
JKA:s betydelse för Shotokan-karatens utveckling kan inte nog betonas. År 1955 byggdes JKA:s första huvudkvarter i Yotsuya, Tokyo, och Saigo Kichinosuke blev den första ordföranden. 1956 startade JKA världens första träningsprogram för professionella karateinstruktörer (kenshusei), vilket var en revolution inom karaten. Programmet utvecklades till att bli en av de mest prestigefyllda instruktörsutbildningarna någonsin, där JKA:s instruktörer blev professionella och heltidssysselsatta med att undervisa karate.
Funakoshi dog 1957 och efterträddes av Nakayama, men hans arv lever vidare in in modern tid genom JKA:s insatser. På 1950-talet började organisationen att arrangera tävlingar, och den första All Japan Karate Championship hölls i Tokyo 1957. Dessa tävlingar blev grunden för att sprida och utveckla Shotokan-karatens tekniker, inklusive kumite (fri sparring) och kata (former). Shotokan-karaten fortsatte att växa både i Japan och internationellt när JKA skickade sina högt utbildade instruktörer till alla världens hörn. Detta gjorde att Shotokan-karaten fick en global räckvidd, och JKA blev den första karateorganisationen att etablera dojo utanför Japan.
JKA Sweden
Idag är JKA världens största karateorganisation och har spritt sig världen runt. I Sverige har Shotokan-karaten en stark närvaro och JKA Sweden grundades 1972 med huvudkvarter i Malmö under ledning av Ted Hedlund, 8 Dan. Idag finns det 46 JKA-klubbar i hela landet. Shotokan lever vidare och utvecklas ständigt, samtidigt som minnet av forna mästare och deras filosofi är djupt rotat i dagens karateutövning. Funakoshis läror, som betonar att karatens yttersta mål är att utveckla karaktär och självdisciplin, förblir en central del av Shotokan-karatens själ och väsen.
Källor:
Andersson, Roy, Karate-do Nyumon, Nippon trade, 1985
Funakoshi, Gichin, Karate-Do Kyohan-the master text, 1973
Funakoshi, Gichin, karate-Do: My way of life, Kodansha America Inc, 2013
Nakayama, Masatoshi, Best karate, Kodansha America Inc, 2012